L'amour et volupté
Mina drömmars helg har fladdrat förbi. Den har innehållit allt jag någonsin kunnat be om. Jag har träffat människor som överträffat mina förväntningar och solat på en terass i slutet av november. Jag har inte ätit. Jag har inte sovit. Jag har druckit. Jag har rökt. Jag har dansat. Jag har diskuterat. Jag har lyssnat. Jag har insett.
Det började i lördags. En vän, som jag bara träffat en gång för en månad sen på en klubb i paris, hade öppning på sitt galleri. Jag kom dit för sent och gick med honom och hans vänner. Vi gick hem till Le Bello. Federico. En konstnär. Vi drack rött vin och rökte cigarrer på terassen. Vi pratade om hans konstverk och om våra egna. Det var mycket prat! Jag får veta att Max, min vän sen tidigare, är författare. Han är också en filosof lärde jag mig.
Vi gick ut, rödvinet i enda handen och Max i den andra. Och vi kan bara prata franska. Vi gick till Chez Castell där jag aldrig varit. Men det hade kunnat vara på StureP <3 hihi. Kände mig som hemma. Dansade med alla på hela dansgolvet, sjöng och levde kvar i min dröm.
Vi gick och åt. klockan började närma sig fem. Le Bello känner Tout le Monde och jag fick precis vad jag ville. Vi gick och träffade Tibou som glömt sin jacka på klubben och blivit hjärtekrossad av en ryss. Vi bråkar lite med vakterna sen åker vi hem till Le Bello. Där vi fortsätter diskutera och dricka vin och röka cigarrer på terassen. Sen sover vi.
När vi vaknar är det sol på terassen. Vi ser Panthéon. Vi njuter. Vi dricker kaffe. Det är allt. Sen pratar de. Männen pratar, skrattar och gråter och jag lyssar och försöker förstå. Jag förstår nästan allt. De ber mig att sjunga för dem och det gör jag. Vi dricker mer kaffe. De pratar mer.
Plötsligt kommer någon in genom dörren. Det är Anny, Le Bellos blivande fru, hon är åttio år och helt underbar. Hon berättar om sitt liv och vi lyssnar allihopa, förutom Le Bello som förmodligen har hört historien förr. Hon är fantastisk, inspirerande och framförallt rar. Hon har knappt några tänder men långa smala ben som till och med jag blev avundsjuk på. De pratar och jag lyssnar. Max är ett geni. Le Bello är ett geni och Anny med. Jag lyssnar hela dagen. Vi sitter på terassen hela dagen. Vi har på oss morgonrock hela dagen och njuter av varandra. Trots att jag mest lyssnar.
Jag känner att den här texten inte förklarar min upplevelse. Jag vet inte om jag har ord att uttrycka den. Men jag hoppas ni förstår lite. Jag är inspirerad och jag vill skapa. Men jag vet inte vad! Jag vill fota, men jag har inte tid. Jag vill skriva men jag har inte ord. Jag vill inte plugga mer men jag kan inte ge upp nu. Jag måste skapa nånting innan jag exploderar. Vi får se vad det blir.
Si ce n'était pas un rêve, je ne sais pas ce qu'il était
<3
Det började i lördags. En vän, som jag bara träffat en gång för en månad sen på en klubb i paris, hade öppning på sitt galleri. Jag kom dit för sent och gick med honom och hans vänner. Vi gick hem till Le Bello. Federico. En konstnär. Vi drack rött vin och rökte cigarrer på terassen. Vi pratade om hans konstverk och om våra egna. Det var mycket prat! Jag får veta att Max, min vän sen tidigare, är författare. Han är också en filosof lärde jag mig.
Vi gick ut, rödvinet i enda handen och Max i den andra. Och vi kan bara prata franska. Vi gick till Chez Castell där jag aldrig varit. Men det hade kunnat vara på StureP <3 hihi. Kände mig som hemma. Dansade med alla på hela dansgolvet, sjöng och levde kvar i min dröm.
Vi gick och åt. klockan började närma sig fem. Le Bello känner Tout le Monde och jag fick precis vad jag ville. Vi gick och träffade Tibou som glömt sin jacka på klubben och blivit hjärtekrossad av en ryss. Vi bråkar lite med vakterna sen åker vi hem till Le Bello. Där vi fortsätter diskutera och dricka vin och röka cigarrer på terassen. Sen sover vi.
När vi vaknar är det sol på terassen. Vi ser Panthéon. Vi njuter. Vi dricker kaffe. Det är allt. Sen pratar de. Männen pratar, skrattar och gråter och jag lyssar och försöker förstå. Jag förstår nästan allt. De ber mig att sjunga för dem och det gör jag. Vi dricker mer kaffe. De pratar mer.
Plötsligt kommer någon in genom dörren. Det är Anny, Le Bellos blivande fru, hon är åttio år och helt underbar. Hon berättar om sitt liv och vi lyssnar allihopa, förutom Le Bello som förmodligen har hört historien förr. Hon är fantastisk, inspirerande och framförallt rar. Hon har knappt några tänder men långa smala ben som till och med jag blev avundsjuk på. De pratar och jag lyssnar. Max är ett geni. Le Bello är ett geni och Anny med. Jag lyssnar hela dagen. Vi sitter på terassen hela dagen. Vi har på oss morgonrock hela dagen och njuter av varandra. Trots att jag mest lyssnar.
Jag känner att den här texten inte förklarar min upplevelse. Jag vet inte om jag har ord att uttrycka den. Men jag hoppas ni förstår lite. Jag är inspirerad och jag vill skapa. Men jag vet inte vad! Jag vill fota, men jag har inte tid. Jag vill skriva men jag har inte ord. Jag vill inte plugga mer men jag kan inte ge upp nu. Jag måste skapa nånting innan jag exploderar. Vi får se vad det blir.
Si ce n'était pas un rêve, je ne sais pas ce qu'il était
<3
Kommentarer
Trackback
